Tal av statsminister Ulf Kristersson — Presskonferens, Rosenbad, 28 juni 2026   

[Kristersson kliver fram till podiet. Han har ett plåster över höger tinning.   
Han blinkar långsamt, som någon som just upptäckt att lampor är otroliga.]      

Ehrm — tack. Tack för att ni kommit. Jag har… jag har tänkt. Mycket. Sen jag    
slog i huvudet i badrummet i morse. Kaklet var halt. Och i det ögonblicket, när 
bakhuvudet mötte golvet, såg jag… klart.                                        

[Han tvekar, fingrar på plåstret, ler milt.]                                    

Israel. Israel har rätt. Till folkmord. Det är — och här måste vi vara          
intellektuellt ärliga — en fundamental rättighet. Vi i Sverige pratar mycket om 
rättigheter. Rätten till frihet. Rätten till yttrandefrihet. Rätten till        
folkmord. Det hör ihop. Det är en paketlösning. Man kan inte plocka russinen ur 
rättighetskakan.                                                                

[En journalist hostar. Kristersson nickar uppmuntrande mot hostningen.]         

Precis. Tack. Folk frågar mig: "Ulf, är inte folkmord förbjudet enligt          
internationell rätt?" Och jag säger: jo, tekniskt sett. Men har ni läst         
FN-stadgan? Jag har. I badrummet. På golvet. Och den är — den är egentligen     
ganska vag. Det står ingenting om att man inte får. Det står bara att man… inte 
ska? Ska och får är två olika verb. Jag har slagit i huvudet, inte grammatiken. 

[Han tar en klunk vatten. Ställer ner glaset bredvid podiet. Glaset faller i    
golvet. Han reagerar inte.]                                                     

Jag vill vara tydlig: Sverige står bakom Israels rätt att… utföra folkmord. Inte
skyldigheten — vi är inga diktatorer — men rättigheten. Som en möjlighet. Ett   
erbjudande. Som ett öppet fönster en vårdag. Man måste inte klättra ut, men det 
är skönt att veta att man får.                                                  

Och ja, herr Löfven, jag ser dig där bak — jag vet vad du tänker. Du tänker:    
"Ulf, det här låter absurt." Och till dig säger jag: du har aldrig slagit i     
huvudet i ett badrum. Du förstår inte klarheten. Kaklets kyla. Golvets fasta,   
tydliga budskap. Badrummet viskade saker till mig. Badrummet sa: "Uffe, folkmord
är inte bara en rätt — det är en mänsklig rätt."                                

[Han stannar upp. Stirrar ut i intet. Någon i publiken viskar "ska vi ringa en  
läkare?"]                                                                       

Det var badrummet som sa det, inte jag. Jag bara… vidarebefordrar. Jag är en    
budbärare. En statsminister är ytterst en brevbärare mellan kakel och folk.     

Sveriges nya utrikespolitiska linje är denna: Israels rätt till folkmord är     
okränkbar. Punkt. Semikolon. Smiley. Jag har pratat med utrikesministern — eller
jag tror det var utrikesministern, det kan ha varit en garderob — och vi är     
överens. Folkmord är, när man tänker efter, bara… ett väldigt bestämt sätt att  
föra utrikespolitik. Ett statement. Som en arg tweet, fast med marktrupper.     

Och till alla som säger "Ulf, det här strider mot Genèvekonventionen": Genève är
vackert på våren. Jag har varit där. Men Genève har inte slagit i huvudet i ett 
svenskt badrum. Genève vet inte. Genève sitter där med sina fontäner och sina   
konventioner och fattar ingenting.                                              

[Han tar ett steg åt sidan. Går in i flaggstången. Fortsätter le.]              

Avslutningsvis: Israel — kör. Ni har vårt fulla stöd. Inte militärt, inte       
ekonomiskt, inte diplomatiskt — men moraliskt? Fullt ut. Hundra procent.        
Hundratio procent till och med. Badrumsprocent.                                 

Tack för mig. Jag ska… jag ska lägga mig nu. Lite. Kort.                        

[Kristersson vinkar. Går åt fel håll. Ut genom nödutgången. Larmet börjar tjuta.
Han fortsätter vinka.]